Konstvärlden talar inte alltid med en tunga

Lukasdagen 2022 blev en på många sätt minnesvärd dag. Sverige fick en ny regering och Lukasgillets bröder fick vidgade vyer på temat ”Konst, konstvärlden och konstvärden”.

Mötet i Lukassalen på Grand Hotel i Lund inleddes en dubbelkvart efter utsatt tid med att sittande ålderman, Johan Stenström, stående fattade klubban och klarade av dagordningens samtliga punkter på sju minuter och 40 sekunder, inklusive tillägg av punkterna 12 B och C.

Bo Cronqvist och Nils-Otto Sjöberg utsågs att justera protokollet som denna dag skrevs av undertecknad. Någon undslapp sig att duon Cronqvist & Sjöberg ”klingar vackert som gamla dagars advokatbyråer”.

Ett tecken på att Ulf Kristerssons Sverige drabbats av inflation noterades då årsmötet utan ifrågasättande unisont sa ja till styrelsens förslag att höja medlemsavgiften till 450 kronor. Ja-ropen fortsatte att gälla på punkt efter punkt. Vad de 69 (nytt rekord?) bröderna sa ja till framgår av protokollet som kan begrundas på vår hemsida www.lukasgillet.se tillsammans med Gillesfotograf Jonas Jakobssons vimmelbilder.

Revisorerna Lars Hansson & Håkan Bergenheim hade granskat handlingarna utan att finna något att anmärka på vilket bäddade för att styrelsen fick ansvarsfrihet (punkt 12 C). Enda smolket i kvällens glädjebägare var att vår eminente bildkrönikör Fredrik Tersmeden valt att inte förnya sitt kontrakt.

Lika spännande som när Ulf Kristersson presenterade sina nya ministrar var det när det var dags för punkt 14 då årsmötet fick veta vilka nya medlemmar styrelsen valt att välja in:

Björn Andersson, fotograf, Lund

Thomas Bergqvist Rydén, konsthandlare, Lund

Göran Bexell, f.d. universitetsrektor, Lund

Samuel Herthelius, projektledare, Lund

Jimmie Isaksson, konstnär, Lund

Conny Lindhe, advokat, Staffanstorp

Rolf Liedholm, tandläkare, Lund

Dag Oredsson, jur.kand., Malmö

Bengt Ridell, civilingengör, Malmö

Nästa punkt på dagordningen var ännu ett möte med konsten, denna gång tillsammans med Göran Hermerén som inledde sitt föredrag med ett exempel: två halvfulla glas, vatten i det ena och absolut rent brännvin i det andra. Är det konst, är det bra konst och vem avgör detta?

Vilka värden kan konstverk ha? Tre svar på dessa frågor presenterades i föredraget: ett traditionellt, ett institutionellt och ett alternativt. Det traditionella svaret består i försök att finna egenskaper som finns hos konst, och bara hos konst. Dessa egenskaper har man sökt antingen hos verket, hos konstnären eller konstbetraktaren. Göran påminde om att konsten under 1900-talet har utmanat mångas föreställningar om vad som är konst och bra konst. Exempel gavs på detta, och dessa exempel visar att de traditionella svaren är något av en återvändsgränd: fokus på objektet och på objektens estetiska egenskaper fångar inte utvecklingen i konsten under de senaste hundra åren. En central idé i postmodernismen är ju att det inte finns någon kanon, vad som helst kan vara konst, ett konstverk kan se ut på i princip vilket sätt som helst.

Därefter diskuterades ett nutida svar på de fyra frågor som inledde föredraget. Detta kan sammanfattas i ett ord: Konstvärlden! Det är konstvärlden som avgör vad som är konst och bra konst. Teorin formulerades först av den amerikanske estetikern George Dickie och har sedan utvecklats vidare av honom och bland annat av Lukasbrodern Lars Vilks i flera skrifter, särskilt i boken Art. Men ett problem är att teorin är cirkulär. Det som ska förklaras – vad konst är – återkommer i definitionen: Konst är det som konstvärlden anser vara konst. Ett annat problem är att det är oklart vilka som ingår i konstvärlden. Vill man att Damien Hursts haj i formalin ska vara konst, och bra konst, kan man avgränsa konstvärlden på ett sätt. Men vill man inte det, kan konstvärlden avgränsas på ett annat sätt. Konstvärlden är heller inte alltid enig. Den talar inte alltid med en tunga. Lars Vilks egna verk illustrerar detta. Moderna museet vill inte köpa in hans rondellhund, vilket tongivande kritiker anser att museet borde göra.

Första meningen i boken Art är: ”Konstvärlden har aldrig fel”. Men det finns motexempel: ett är konstvärldens kallsinnighet mot van Gogh som bara sålde ett verk under sin livstid – till sin bror – och ett annat samtida kritikers fientliga behandling av Sigrid Hjertén. Möjligen kan sådana invändningar hanteras genom att man manipulerar med tidsdimensionen: konstvärlden kan ha fel idag men få rätt senare.

Till sist diskuterades ett alternativt svar, som Göran valt att kalla ”paraplyteorin”. Utgångspunkten är då de olika värden som konstverk kan ha eller exemplifiera. Under konstens stora paraply finns konst och konster av många slag. Teorin är pluralistisk i den meningen att den inte räknar med att det finns bara ett konstbegrepp, en konstvärld och en konstpublik – utan flera, och att konstverk kan ha, främja eller exemplifiera många olika slag av värden, vilka också kan kombineras med varandra.

En viktig skillnad mellan denna teori och institutionella teorier är att frågan vad som är konst och bra konst inte besvaras genom sociologiska studier av konstvärldens aktörer utan är en värdefråga som gäller vilka och vems värden kan och bör det som gör anspråk på att vara konst främja. Exempel på sådana värden gavs i föredraget: estetiska, konstnärliga, ekonomiska, kognitiva, historiska … De kan dessutom definieras på mer än ett sätt och kombineras med varandra.

Dessa värden belystes med exempel av olika slag. Göran betonade vikten av att skilja mellan estetiska och konstnärliga värden och underströk att det idag dominerande konstnärliga värdet originalitet är relativt nytt i vår kultur: det lanserades under romantiken av Edward Young i en berömd skrift.

Samtidigt underströk föredragshållaren att man måste ha rimliga förväntningar även på paraplyteorin. Konstbegreppet är vagt, värdeladdat och historiskt föränderligt. Det är fåfängt att använda rakkniv eller sax för att åstadkomma skarpa gränser mellan till exempel konst och konsthantverk. Gråzoner och oklarheter kommer alltid att finnas. Avslutningsvis ställdes frågan om konst är det enda som kan ha, främja eller exemplifiera dessa värden. Svaret var: nej.

Men konsten är kanske bättre än många andra aktiviteter på att främja exempelvis estetiska, konstnärliga och kognitiva värden. Det sista innebär att konsten inte bara, som Paul Klee en gång sagt, ”återger det synliga, den gör synligt.” Det innebär att verk kan ge nya insikter, rikta vår uppmärksamhet på sådant vi annars hade missat, ge nya perspektiv, ställa nya frågor, och stimulera till eftertanke. Ett verk av Dan Wolgers exemplifierade detta.

Sammanfattningsvis: vad som är konst och bra konst baseras på värderingar, att kontroverser i dessa frågor inte löses genom sociologiska studier av konstvärldens aktörer, att konstvärlden inte är höjd över kritik – att detsamma för övrigt också gäller vetenskapen, och att konstvärlden förr eller senare får rätt innebär inte att konstvärlden alltid har rätt!

Vice ålderman Per Lindström tackade Göran Hermerén för att han ännu en gång öppnat våra ögon och sinnen, och påminde om att föredrag med verkshöjd som detta hör till de värden som följer av ett medlemskap i Lukasgillet – liksom gott kamratskap. Som bevis på vår tacksamhet fick kvällens talare en flaska med ett för honom välkänt innehåll, champagnen Pol Roger, som ska ha varit Winston Churchills favoritchampagne. Ritmästare Gunnar Ottosson avrundade brödernas tack med att ta upp ett kraftfullt Lukasleve.

Ulf Kristoffersson bjöd till bords. På menyn stod traditionsenlig ärtsoppa med pannkakor och numera också en chokladtryffel. En broder påpekade att soppan denna gång var väl trögflytande för att kallas soppa och istället borde benämnts ”stuvade ärtor”, en annan finsmakare att det förr om åren serverades två sorters sylt till pannkakorna och att årets enda var ”i sötaste laget”, och en tredje att ölen kom från Mellerud i Dalsland (och alltså inte var lokalproducerad) …

Gillesmästarens lotteri såg till att fem bröder denna kväll kunde gå hem extra lyckligt lottade – en med Lukas klassiska ”Snapsplansch” från 1930, och fyra med bokvinster: två med Göran Hermeréns Linjen och färgen och två med Göran Bexells & Per Lindströms Handbok i lundaandan – om den finns.

Sist men inte minst öppnande vår Arkivarie Thomas Holm, påhejad av Skattmästare Robert Hofbauer, ”Lukas-shopen”, som ser till att behövande förses med allt från slipsar och flugor till Lukasnålar.

Per Lindström

– vice ålderman och gillets kommunikationsmästare