Sven Bengtsson

BengtssonCiselören Sven Bengtsson (1843-1916), den originelle och bisarre skämtaren, var en stor personlighet och betraktades med storrespekt i staden. Han utbildade sig först för timmermansyrket, studerade därefter träsnideri och ornamentsbildhuggeri. Efter studier i metallkonst blev han en av landets förnämsta ciselörer. Med dessa förvärvade kunskaper i en svårbemästrad teknik erhöll han flera offentliga uppdrag. Hans färdigheter som ciselör uppmärksammades på allvar vid Köpenhamnsutställningen 1888. Ryktet gick att en rysk storfurste gjorde beställningar och åtskilliga av hans skickligt utförda föremål hamnade på de skånska slotten och i många borgerliga
hem. Till Ewert Wrangels bröllop 1902 med Ingrid Hermelin drev Sven Bengtsson i koppar en pokal med den Wrangelska vapenskölden. Detta var Lukasgillets bröllopsgåva jämte Jöns Mårtenssons golvur, vars fodral är fram ställt i frodig jugendstil och vars lod är formade som kryptans båda Finnkolonner.

Under 1860-talet blev Sven Bengtsson nära vän till skolynglingen Carl Fredrik Hill. Hos Sven Bengtsson fann den världsfrånvarande professorssonen en kamrat som han kunde lita på. De företog gemensamma exkursioner i stadens omgivningar och i de medförda skissböckerna förekom ibland gemensamt utförda skisser med bådas signaturer. Även sedan Hill lämnat Lund förblev de vänner. Sven Bengtssons största och mest omtalade offentliga arbete är den stora ciselerade örnen överst på John Ericssons mausoleum i Filipstad. Andra bemärkta konstverk är kopparaltaret i Vasakyrkan i Göteborg och den i Finn 1913 avbildade bysten av den svenske skalden Johan Henrik Kellgren (1751-1795), ansedd som det gustavianska tidevarvets ledande personlighet inom den svenska vitterheten.

Sin originalitet och spirituella humor visade Sven Bengtsson framför allt i sin keramiska produktion. Denna kom August Strindberg i kontakt med 1896, då han påbörjade sin mera långvariga vistelse i Lund. Fredagen den 13 maj 1898 meddelar Folkets Tidning att ”Strindbergs ‘Legender’, fortsättningen af ‘Inferno’, hitländer idag och blir från och med i e.m. tillgänglig i boklådorna.” I kapitel III, med beteckningen Uppfostran, relaterar han ett möte med Sven Bengtsson, efter att ha inlett kapitlet med att han anar djävulens närvaro överallt. ”Finns han till, eller utgör han endast en halvverklig skräckbild, projicerad av de osynliga för att göra ett starkt intryck på oss, och skaffa oss bort till Korset? Ett svar därpå hade jag ännu ej lyckats finna, när man en kulen afton för mig till en bildhuggare,
vilken är fritänkare och ateist liksom det teosofiska samfund, varav han är anhängare. Hos honom kan man få se en privat samling föremål i lera, avsedda för Stockholmsutställningen .

Med en frånstötande realism och cynism är djävulen där framställd i olika situationer, alltid i förening med en präst, som är rädd för honom.

Det är skrattretande, men jag kan inte skratta, jag, och tänker: vänta, få vi se!

Efter fyra månaders förlopp möter jag bildhuggaren på gatan. Han ser led sen ut, som om något gått honom emot.

-Kan ni tänka er sådan fördömd otur; man har i dagarna slagit sönder tre av mina bästa pjäser när man packade upp dem på utställningen!

Detta är något som intresserar mig ofantligt mycket, och på samma gång jag beklagar olyckan, frågar jag med en nästan försmädlig nyfikenhet:

-Och vilka av edra statyetter var det?

-De tre med djävulen, vet jag.
Jag skrattade inte, men svarade småleende:

-Där ser ni, Lucifer kan inte tåla karikatyrer!

Några veckor senare har bildhuggaren fått en ny skrivelse, vari man meddelar honom att de andra pjäserna fallit ner från sin monter och slagits i bitar, utan att bestyrelsen kan förklara hur det gått till. Följaktligen har den stackars artisten förlorat ett år, oberäknat produktionskostnaderna, och han ser sig ut struken från förteckningen
över utställare.

I sin otröstlighet tröstar han sig med slumpen, som ej säger någonting, på samma gång den likväl räddar den
mänskliga stoltheten, vilken böjer knä för de blinda omständigheterna; man sänker huvudet för stenen, som kommer flygande från slungan, men själva slungan? Någon sådan vet man sig inte ha sett!”

August Strindberg nämner i här relaterade avsnitt att Sven Bengtsson var teosof. Detta stämmer. Han blev mycket intresserad när teosofins läror nådde Skandinavien i slutet av 1880-talet. Intresset var så starkt att han år 1891 bildade en lokal loge i Lund inom Samfundet. Han var den förste ordföranden och mötena ägde i början rum i hans bibliotek i det välbekanta tegelhuset vid Svanegatan. Flera av Lukasbroderna, Fredrik Krebs, Preben Noderrnann, Henrik Sjöström, Hans Erlandsson m fl tillhörde denna lundaloge. Samma år som den bildades dog stiftaren av The Theosophical Society, den berömda Madame Helena Petrovna Blavatsky (1831-91). Hon avled i London och hennes kvarlevor kremerades där. Askan skulle förvaras på ett värdigt sätt. Därför tog hennes väninna, Constance Wachtmeister, hustru till den svenske ministern i London, kontakt med Sven Bengtsson, som hon kände från 1880-talet, då hon bodde i Lund. Sven Bengtsson fick uppdraget att driva en gravurna i koppar. Denna kröntes av en förgylld lotusblomma och en mängd olika symboler. Gravurnan sändes till London och hamnade så småningom i Indien med sitt för teosofirörelsen värdefulla innehåll.