Vårmöte

Vårmötet 2019 på Europas största privata museum

Det var den 24 april 2019 och dags för Lukasgillets vårmöte då Gustav Olsson kom på cykel som ett yrväder en aprilafton med en vackert knuten Lukasslips om halsen och en blänkande Lukasnål på kavajuppslaget.

I grinden till Kulturen mötte en handfull bröder kvällens värd, tillika den nye chefen för Kulturen i Lund (friluftsmuseet och som skrivs med versalt K i motsats till den övriga kulturen i lärdomsstaden som skrivs med gement k), och inne i ”Vita husets” entré väntade ytterligare ett 25-tal förväntansfulla bröder på att få veta mer om Kulturen, bekanta sig med fotografen Elisabeth Ohlsson Wallins senaste projekt id:TRANS, titta bakom kulisserna på det i år 127-åriga museet, skåla för våren, utbrista i ett unisont Lukasleve samt prova på den nye krögarens årstidsanpassade avsmakningsmeny.

Kulturens fotograf Vivecka Ohlsson berättade om museets satsningar på fotografi, både den samtida och den fotohistoriskt och lokalhistoriskt intressanta, som Ida Ekelunds stora bildskatt. Hon hade ateljé i Lund på 1920-talet och får nu en välförtjänt plats i den svenska fotohistorien. I samband med renoveringen av en vindsvåning i ett hus vid Stora Gråbrödersgatan upptäcktes tusentals gamla glasplåtar, vars berättelser kommer att exponeras på en större utställning i höst.

Gillets kommunikationsmästare Per Lindström berättade så kort om fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin, som är mest känd för utställningen Ecce Homo (Se människan!) från 1998. Den var hennes första på Kulturen i Lund och framkallade starka känslor – inför det senaste millennieskiftet var det inte alla som uppfattade hennes budskap, att Guds kärlek omfattar alla, utan undantag.

Den nu aktuella utställningen Id:TRANS är Ohlsson Wallins femte på Kulturen och har liksom hennes tidigare ett angeläget tema, om transpersoners utsatta situation. Dessutom är den fylld med konsthistoriska blinkningar och ett ljus som för tankar till ”målande holländare” som Rembrandt. Till dem som såg ut att gilla vad han såg hörde vår längste Lukasmålare Hans Verduijn.

 

Gustav Olsson valde att visa sin Power point-presentation två knarrande trappor upp i Borgarhuset, och på vägen till det gamla herremanshuset fick bröderna en bra överblick av museets två halvor som förenas av en undergång.

Gustav inledde med att berätta om sin bakgrund, om tiden som lundastudent då han läste allt från arabiska och tjeckiska till statsvetenskap och nationalekonomi, och om hur han efter några lyckliga lundaår flyttade till Uppsala för att läsa historia och ta en agronomexamen.

Efter att ha varit lantbruksdirektör på länsstyrelsen i Södermanland och arbetat på Nordiska museet i Stockholm som chef för Julitta gård (i Katrineholms kommun) återvände Gustav med familj till Lund 2017.

Han berättade att Kulturens grundare Georg Karlin själv ansåg att han var först med idén om ett friluftsmuseum, och att Artur Hazelius och Skansen i Stockholm hann före med ett ynka år. Karlin ”sjösatte” Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige 1882 och tio år senare invigdes ”Kulturen i Lund”, som bland annat kan skryta med att vara Europas största privata museum, och som dessutom är ett av få friluftsmuseer som ligger i en stadskärna, till på köpet i ett gammalt campusområde, och omgivet av andra museer och månghundraåriga kulturbyggnader.

Bröderna fick veta att Kulturen har 55 anställda och avser omsätta cirka 55 miljoner kronor under innevarande år (varav Region Skåne och Lunds kommun bidrar med var sin fjärdedel) och att verksamheten rymmer allt från två medicinhistoriska museer till Norlindmuseet i porttornet på Borgeby slott med Ernst Norlinds ateljé och en konst- och personhistorisk exposé över paret Norlinds tid tillsammans.

Gustav Olsson berättade att arkeologiska undersökningar sedan mer än hundra år är en viktig del av Kulturens verksamhet. Och att det började med de utgrävningar som följde när Lund skulle få nya kloakledningar på 1890-talet.

Kulturens arkeologer har just satt spaden i jorden i S:t Mikael, ett orört kvarter alldeles söder om Kulturen. Förväntningarna är stora på vad som beskrivs som seklets största stadsarkeologiska grävning i Lund.

 

Till museet hör sedan 1924 också ”Kulturens Östarp”, som inte bara visar gamla föremål, seder och bruk utan också bevarar det gamla odlingslandskapet med dess växter och djur.

På den gamla korsvirkesgården fanns det sista, kända exemplaret av den skånska Färsingehästen, den som drog sin allra sista jordiska suck 1941.

Till Kulturen hör också den vindmölla vid Bosjökloster som skadat sina vingar i en storm lagom till att Gustav Olsson skulle ta emot Lukasgillet. Den anses vara placerad på Skånes geografiska mittpunkt (något som de lärde idag har olika uppfattningar om).

Efter att ha presenterat sina visioner för Kulturen och betonat betydelsen av många och engagerade medlemmar (2019 ca 6 000) tog kvällens värd med bröderna på en historisk rundvandring och berättade bland annat om vad gamla stockars årsringar har att berätta vid ett stopp vid Uranäsboden.

Den gamla loftgångsboden som en gång stod mellan Urasjön och Kiasjön i Älghults socken i Småland byggdes 1711 och är ett bra exempel på återbruk. Några gamla golvbräder tar oss med dendrokronologins hjälp tillbaka till 1305 och tiden för digerdöden.

Nästa stopp var 50 meter väster ut, vid det Lindforska huset, och när Gustav Olsson berättade om vad som där ”sig tilldragit haver” hördes en välbekant stämma ropa ”Bravo!” (oklart om
Ulf Alfredson syftade på något specifikt i G O:s presentation eller om det var ett allmänt omdöme gällande vårmötets första halvlek?).

Vandringen i Kulturens kulisser avslutades i den gamla intendentbostaden, där gillesmästare
Ulf Kristoffersson assisterad av skattmästare Robert Hofbauer bjöd på ett glas bubbel, så att bröderna kunde förenas i en skål för vårens ankomst och Kulturens framtid.

Den siste intendenten som bodde i huset (eller rättare husen) mot Sankt Annegatan var den store Bengt Bengtsson, Lukasbroder och flitig författare med passion för både bokkonst och silversmide.

Gillets vice ålderman Peter Löwegren gjorde sig snabbt hemmastadd i en fåtölj framför den öppna spisen i det gamla vardagsrummet, omgiven av arkeologernas böcker och ritningar, medan Skissernas Patrick Amsellen och gillets ålderman Göran Hermerén analyserade konsten på väggarna. Kulturens tidigare intendent, tillika vår tidigare ålderman, Anders W Mårtensson sågs förtjust bläddra i en aktuell rapport om en nyss avslutad utgrävning.

På utsatt tid, klockan åtta om aftonen, samlades så bröderna i Trädgårdsrummet i ”Vita huset” för att få en smak av våren, nu komponerad av den nye krögaren på Kulturens restaurang (en del av Flädiegruppen) som serverade ”Vårkänslor på en tallrik” efter att Lukasgillets reseledare Thomas Holm informerat om den stundande vårutflykten till Danmark och med besök på bland annat Willumsens museum i Fredriksund och i Roskilde Domkirke och sittande ålderman tackat Gustav Olsson för en minnesvärd afton i glada vänners lag med en flaska av Winston Churchills favoritchampagne.

Krögarens tallrik var lika välsmakande som den var sparsmakad med några väl valda munsbitar – s k ”mumsbitar” – bestående av skånsk spickeskinka med lagrad prästost och rödlök, confiterat (saltat och långsamt kokt) tupplår från Tockafarmen med vårlök, vit sparris med ramslökscrème och hasselnötter, grön sparris med kallpressad rapsolja och röd quinoa (även kallad mjölmålla) samt rökt torskrilette (en slags paté) med blomkålspuré och friterad lök. Till detta drack bröderna ett glas Aniara Solaris, ett vitt vin från Flädie vingård (också den en del av Flädiegruppen) och avslutade med en kopp kaffe och små chokladtryfflar. ?

 

Per Lindström
Lukasgillets kommunikationsmästare

 

Kulturen i några siffror:

1 000 000 arkeologiska föremål

250 000 kulturhistoriska föremål

500 000 fotografier samt arkiv och bibliotek

35 000 medicinhistoriska föremål tillhörande Region Skåne