Årsmöte

Bild7

Det var den 18 oktober 2018 och en ljum brittsommarvind drog över det avspärrade Bantorget, som såg ut som det gjorde för ett år sedan, som en installation med lustigt grävda gropar, konstnärligt utplacerade högar med gatsten och en grävmaskin som såg ut att ha stillnat mitt i en förhistorisk rörelse då Lund bara var den hägring som lockade de boende i Stora Uppåkra att söka sin nya boplats norr om Höje å.

Det var med andra ord Lukasdagen och därmed dags för årsmöte i vårt gille och mer än en broder närmade sig Grand Hotel med knorrande mage och beslutsamma steg. Minst en (undertecknad) förnam doften av ärtsoppa ty på programmet stod traditionsenlig sådan (med eller utan varm punsch), pannkakor, samt kvällens talare, den tidigare lundabiskopen och ärkebiskopen KG Hammar.

Bild6

Mötesförhandlingarna klarades av på ny rekordtid. Sittande ordförande valdes på stående fot och Olof Åshuvud och Thorvald Löfkvist till justeringsmän, varpå mötet i rask takt beslutade att årsavgiften ska vara oförändrad 2019 (350 kr), likaledes inträdesavgiften (500 kr).

Göran Hermerén fick förnyat förtroende som gillets ålderman, Peter Löwegren valdes till vice ålderman (på ett år), Robert Hofbauer till skattmästare/webbmästare (på två år), Thomas Holm till biträdande gillesmästare/arkivarie (på två år). Lars Hansson och Bengt Möller fick förtroendet att vara ordinarie revisorer med Johan Kjellberg och Thomas Eriksson som suppleanter. Mötet hade inga invändningar mot styrelsens beslut att utse Fredrik Tersmeden till 2018 års bildkrönikör, Jonas Jakobsson till gillesfotograf och S Ola Thulin till sångmästare (alla tre favoriter i repris).

Gillets sekreterare Mats Rydstern informerade så om styrelsens beslut att som nya medlemmar i Lukasgillet invälja följande föreslagna personer:

Johan Augustsson, läkare

Hans Bengtsson, professor (psykologi)

Anders Forslid, universitetsveterinär

Thomas Fridén, docent

Rolf Hallgren, banktjänsteman

Erik Hedling, professor (filmvetenskap)

Ingvar Kärnefält, professor (biologi)

Gustav Olsson, museichef (Kulturen)

Mattias Olsson, konstnär och illustratör

Lars Göran Persson, lärare och konstnär

Och sist men inte minst två nya medlemmar från 2017 års lista:

Torsten Ridell, konstnär

Tord Torisson, professor em

Bild3

Göran Hermerén avslutade mötesförhandlingarna med att uppvaktade gillets ritmästare Gunnar Ottosson, som i dagarna nollat (60), med en flaska bubbel. Varpå Hermerén lämnade över ordet till kvällens talare, som välkomnades med en värmande och förväntansfull applåd. Den senare inledde med att anmärka på en notis om dagens namnsdagsbarn i Sydsvenskan: ”Inte minsta ord om den Lukas ni känner till.”

Med KG Hammars hjälp fick vi inte bara lära känna evangelisten Lukas, han som gav oss julevangeliet och i Jesaja 1:3 (i 1917 års översättning) lär oss att”En oxe känner sin ägare och en åsna sin herres krubba, men Israel känner intet, mitt folk förstår intet”.

Den tidigare ärkebiskopen förklarade att ”religion är en konstart i sig” och att man i modern teologi gärna vänder på perspektiven, det är med den konstnärliga blicken vi ska betrakta de heliga texterna, de som beskriver vad en människa är. Han talade om den meningsbärande poesin för oss ”språkvarelser”, om mellanrummens betydelse, det är de som får oss att förstå, inte de hårda bokstäverna. Och om hur viktigt det är att vi inför mötet med konst och medmänniskor kan tömma oss på förutfattade meningar.

Under sin tid som domprost i Lund citerade KG Hammar ofta Tomas Tranströmers dikt ”Romerska bågar” från 1989:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Val bakom valv… som i en gammal kyrka. Valv efter valv som i en människa.

KG Hammar hade valt rubriken ”Konst, religion och politik – om Dag Hammarskiöld och freden” för sin betraktelse denna kväll. Med Tranströmers hjälp närmade vi oss Dag Hammarskjöld. Som FN:s generalsekreterare var han alltid i centrum, alltid briljant och riskerade därmed att bli självupptagen, och dras med av omgivningens omdömen och förstod därför vikten av att nollställa sig och bevara sin mottaglighet.

Hammar talade om Hammarskjölds postumt utgivna Vägmärken(1963), som är ett vittnesbörd – en samling maximer och fria verser ”rörande mina förhandlingar med mig själv, och Gud” – om hans inre väg och om hur vägen valde honom.

Vägen, du skall följa den. Lyckan, du skall glömma den. Kalken, du skall tömma den. Smärtan, du ska dölja den. Svaret, du skall lära det. Slutet, du skall bära det.

Bild4

KG Hammar gav en historisk bakgrund till Kongokrisen, om kolonialmakternas förtryck, om den belgiske kungen Leopold II och det skräckvälde han och hans medlöpare utövade.

”Vill ni sova dåligt på natten ska ni bekanta er med hans grymheter”, sa KG Hammar och förklarade att han ogärna åker till Bryssel, en stad där man påminns om ett av mänsklighetens värsta illdåd.

Det var knäpptyst i Lukassalen när Hammar kom in på händelserna som ledde fram till vad som skulle bli generalsekreterarens sista resa natten mellan den 17 och 18 september 1961. Hammarskjöld hade bestämt sig, han ville möta utbrytarstaten Kartangas ledare Moïse Tshombe i Ndola, ge den personliga dimensionen i politiken en chans: ”I stället för att uppträda i rampljuset på en scen skulle de två mötas som du och jag.”

KG Hammar berättade om dramatiken kring Hammarskjölds avresa och om hur Hammarskjölds vän, den store humanisten Sture Linnér som var FN:s man i Leopoldville, klev av planet strax före start efter att Hammarskjöld sagt att det nog var oklokt att de båda lämnade Leopoldville tillsammans.

Vad som egentligen hände – om det var ett tekniskt fel, den mänskliga faktorn eller om planet sköts ner i ett desperat försök att stoppa fredsprocessen – var länge höljt i dunkel, men allt, bland annat en FN-rapport från 2017, talar för att det var ”en yttre attack” som fick planet att störta och som dödade alla ombord.

I mellanrummet mellan de uttalade bokstäverna denna kväll lät kvällens talare oss förstå att han är övertygad om att det är så. Frågan som återstår är vem i det kalla krig som då rådde som beordrade nedskjutningen?

Hammar berättade att Hammarskjöld under sin sista resa arbetade på att översätta en text av religionsvetaren och socialfilosofen Martin Buber, vars mest kända verk har titeln Jag och du(1923). På nedslagsplatsen fann man fem tättskrivna sidor att foga till de första tolv som Hammarskjöld hade lämnat kvar i Leopoldville. Många har tolkat detta att han arbetade med Bubers text under resan som att Hammarskjöld var arbetsnarkoman, men Hammar menar att det är fel tänkt. Han tror att Dag Hammarskjöld ville försätta sig i ett ”Buberskt tillstånd” inför mötet med den som ställt till med så mycket djävulskap: ”Hans enda sätt att lyckas var att möta den han avskydde mest.”

Hammar talade vackert om självförglömmelse, om kärlek och om släktskapet mellan religion och konst. Och sa att vi i dag hade behövt en person som Dag Hammarskjöld: ”Vi borde försöka gå i hans fotspår, och det finns vägmärken att följa.”

På dessa slutord av en orädd tänkare och sanningssägare som verkligen behövs i dag följde en lång applåd och en dito frågestund under vilken vår bildkrönikör ifrågasatte tanken att man bör möta konst och medmänniskor nollställd, det var inte, sa Tersmeden, slumpen som fick målare att placera citroner i sin 1500-talskonst.

Lukasbroder Johan Brandt berättade att han hade mött Dag Hammarskjöld en gång, men att han bara var något år då och därför inte hade någon knivskarp minnesbild. Varpå han berättade en rolig historia, om hur hans familj hyrde ett hus på sydkusten inte långt från Sandhammaren där den då semestrande FN-chefen höll hus. Några fiskargubbar hade traktens enda telefon och en dag kom ett samtal från FN-högkvarteret med frågan om de kunde se om generalsekreteraren var hemma. Fiskargubben svarade snabbt nej. I New York undrade man hur han kunde vara så säker och fick svaret: ”Han sitter här!”

Den goda historien fick en annan Lukasbroder – Leif Paulsson – att berätta att också han har mött Hammarskjöld, och att han kommer ihåg sitt möte med FN-chefen ”som var det i går”. Leif Paulsson ingick i den svenska FN-bataljonen i Kongo och var på plats när Hammarskjöld gick ombord på planet och kunde vidimera Hammars berättelse om Hammarskjölds sista timmar.


Traditionsenligt intogs ärtsoppa, pannkakor, varm punsch med mera i Lukassalen. Och för andra gången på tre år hände det som inte får hända – den grandiosa ärtsoppan tog slut innan alla hade fått sin första tallrik (sent om sidor kom en ”snabbkokt” soppa med gula ärtor som bjöd på både tuggmotstånd och svag bouquet). Äldre inramade bröder i Lukassalen tycktes kasta stränga blickar på den stackars gillesmästaren som var oskyldig till fadäsen (hallonsylten till pannkakorna var däremot en klockren fempoängare, i klass med det femstjärniga hotell där de serverades).

En Lukasmålare som hörde till de som blev utan (inga namn) såg trots det nöjd ut, som om han hittat ett motiv till årets plansch, att avtäckas på julgillet efter avverkat julbord.

Bild2

Lukas dagen 2018 avslutades i dur med ett trefaldigt leve för vår ålderman, som också han nollat (som framgick av förra numret av Finis), försäljning av slipsar och nålar, och utlottning av tre gicléetryck. Lyckliga vinnare blev Lars Hansson, Alf Björk och jubilaren Göran Hermerén.

Per Lindström

– Lukasgillets kommunikationsmästare

 

Fotnot

Dag Hammarskjöld (1905–1961) var svensk nationalekonom, jurist, ämbetsman, diplomat, adelsman och författare. Från 1953 fram till sin död var han Förenta Nationernas generalsekreterare. Han var medlem av Svenska Akademien från 1954 och tilldelades 1961 Alfred Nobels fredspris postumt. Han fick en tv-sänd statsbegravning i Uppsala domkyrka och gravsattes i familjegraven på Gamla kyrkogården i Uppsala, staden där han växte upp.

Bland Hammarskjölds ofta citerade maximer märks denna:

Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU.