Årsmöte

LUKASDAGEN 18 OKTOBER 2021

Gillets avgående ålderman Göran Hermerén hälsade ett 60-tal bröder välkomna till Lukasgillets årsmöte varpå han överlämnade ord och ton till Gunnar Jansson som framförde ett eget nyskrivet verk för viola tillägnat Lars Vilks.

Jansson och Vilks möttes flera gånger under den gångna sommaren och Gunnar berättade om hur bestört han blev när han nåddes av nyheten om Vilks våldsamma död. Dagen därpå komponerade han verket som uppfördes för första gången inför bröderna i Lukassalen.

Årsmötet fattade beslut enligt styrelsens önskelista, bland annat valdes Johan Stenström till ny ålderman, varefter etikprofessor Nils-Eric Sahlin höll sitt föredrag om det sedeslösa och sköna – om moraliskt problematisk konst. Efter den diskussion som följde intogs traditionsenligt Grands ärtsoppa med tillbehör, och pannkakor.

 

»Bildkonstnärer är stumma – de har mjöl i munnen«

Det var en för många bröder en hett efterlängtad kväll. Äntligen skulle vi få träffas, äntligen skulle vi få svar på våra frågor om var konstens gränser går. Återförening, men också uppbrott, låg i luften. Och en outtalad känsla av att allt inte riktigt var som tänkt. Lars Vilks skulle varit med, så hade vi planerat. Han skulle vara en krydda i den efterföljande diskussionen. Men så hände det som inte fick hända.

Nils-Eric Sahlin valde att inte tala om Vilks, hans rondellhund eller om Nimis och Arx. Han fokuserade istället på en handfull konstnärer som han ser som oetiska – och på gränserna för ”konstens frihet”. Är konsten verkligen gränslös som många hävdar att den måste vara? Om den är det är den i så fall den enda frihet som är gränslös.

Får en konstnär till exempel utnyttja utsatta människor i utbyte mot valfria droger? En provocerande fråga apropå en provokation kring något så banalt som en rak linje.

Visst, konsten/konstnärens uppgift är att sätta fokus på aktuella frågor. Men, sa Sahlin, bildkonstnärerna är stumma, ”de har mjöl i munnen”. En bild kan peka på ett problem men kan inte argumentera eller nyansera ett problem i en debatt. Också i konsten måste det finns gränser. Eller?

Nils-Eric Sahlin konstaterade så, att efter detta föredrag så kommer vi inte tro att han gillar konst. Varpå han försäkrade oss om att det gör han, att han är en konstälskare som ser många utställningar och samlar på konst, framför allt samtidskonst. Men som etikprofessor ser han också att det finns en djupt problematisk konst där konstnärerna går över en gräns. För att provocera, skapa rubriker, bli kända. Och sedan bli snälla, anpassa sig, bli en del av etablissemanget.

Estetiska kvalitéer kommer ibland i konflikt med etiken. Nils-Eric Sahlin tog Nathalie Edenmont som exempel. 2003 skapade hon rubriker när hon dödade djur för att skapa stor konst. Ett av hennes mer kända verk är ett fotografi som visar fem mushuvuden trädda på fem fingrar. En perfekt komponerad bild inklusive det gyllene snittet, men är det konst eller bara en provokation, döden som performance (utförande)?

Nils-Eric Sahlin har sin dagliga arbetsplats på BMC och i samma byggnad finns en avdelning med försöksdjur i den medicinska forskningens tjänst. Där skulle det som nu sker i konstens namn vara otänkbart, ses för vad det är; djurplågeri.

Han tog den danska hästen Trulle som exempel, en stackars krake som mötte döden då han gestaltade ”röda fanan” – och hur hästens inälvor senare dök upp i glasburkar som såldes till högstbjudande. Varför gjorde konstnären detta? Jo, för att han ville protestera mot Vietnamkriget. Sa han.

Ska konsten/konstnären verkligen vara befriad från alla regler och lagar som gäller för alla andra? Är det okej att måla med akvarellfärg tillverkad av aska från nazisternas utrotningsläger? Är det okej att ha sex med ett lik? Eller att spela psyksjuk i protest mot svensk psykvård? Anna Odell blev etablerad på kuppen och fick sommarprata, i sig ett officiellt erkännande. Vilket ansvar tar konstskolorna, media och kulturpolitiken?

Provokationen är den snabbaste och säkraste (?) vägen till framgång för en ung konstnär på 2020-talet; ”Take the money and run!” Och förklara din kassaskåpssäkra kupp med att det är en demonstration mot en kommersiell konstvärld där konstnärerna får för dåligt betalt. Få kommer att protestera, våga säga högt att kejsaren än en gång är naken, möjligen viska det svagt … Att strypa några Lukasbröder och efteråt åberopa konstens frihet skulle öppna för en utställning på Tate Modern!

Att provokationen behövs ”för att föra konsten framåt” är ett dåligt försvar, men ett argument som ofta framhålls i konsthistorisk forskning och i dagens debatt. ”Det är en romantisk illusion att konst gör oss mer empatiska.” Med de orden avslutade Nils-Eric Sahlin sin föreläsning.

Efter en avslutande diskussion fick han som Lukastraditionen bjuder, en flaska Pol Roger, Winston Churchills favoritchampagne, och en lång, värmande applåd. Som tack för ännu ett minnesvärt Lukasföredrag.

 

Thomas Holm är Lukasmålare, och gillets arkivarie och biträdande gillesmästare och var den som höll styr på Lukasdagen genom att »bröla« i hornet.

Grands ärtsoppa räckte med råge till alla, ritmästare Gunnar Ottosson utbringade ett kraftfullt Lukasleve och allt var nästan som vanligt denna höstruskiga måndag.