”Åldermännen kommer och går, men Lukasgillet består”

Vårmötet 2022 i AF-borgen i hjärtat av Lund den 5 april 2022 kan sammanfattas med fyra ord: högtidligt, allvarsamt, mycket glatt. Ytterligare två ord behövs för att helt sammanfatta kvällen: lätt förvirrat. Det senare var inte så konstigt med tanke på att våra vårmöten var tillbaka efter ett två-årigt pandemiuppehåll; börjar mötet klockan 18 eller 19, och är det prick-prick, enkel- eller dubbelkvart (båda alternativ nämns för säkerhets skull i inbjudan).

Många – särskilt de som läst inbjudan noga – tog det säkra före det osäkra och hängde på låset till Tegnérs bakdörr, ingång S:t Annegatan. Andra lyckades ta sig in bakvägen via AF-borgens framsida (Sandgatan) – och några kom via andra ”vattenhål” och därför ”just in time” för att få en plats vid de tre dukade långborden i den vackra Weibullsalen.

Gillesmästare Ulf Kristoffersson höll med van hand i taktpinnen och hälsade bröderna välkomna, gillesfotograf Jonas Jakobsson porträtterade de nyinvalda bröderna efter godkännande av GDPR, sångmästare S Ola Thulin såg till att bröderna hittade rätt tonart, allt medan Lukasmålarna laddade vid eget bord inför kvällens klo: planschvisningen.

Det blev högtidligt när Lukas avgående ålderman Göran Hermerén hälsade Johan Stenström varmt välkommen som ny ålderman. Göran hade två budskap att framföra denna aprilkväll: ”Tack Lukas” och ”Välkommen Johan”.

Han inledde med en sann och samtidigt osannolik historia, därtill självupplevd i Klippiga bergen. Och för att inte förstöra en god historia hänvisar jag till Görans originalversion som följer på denna lätt osammanhängande vårmötesrapport – se nedan!

Göran tackade i sitt tal ”alla vänliga knuffare” som under hans ”brokiga levnad” gett honom en vänlig knuff i ryggen, inte minst i Lukasgillet:

”Jag tänker med glädje tillbaka på de som drog in mig i detta och varit stöttepelare under resans gång i Lukas styrelse. Några av dem är inte med oss idag, Sune Rudnert och alldeles särskilt Calle Foung.”

Göran presenterade så sin efterträdare Johan Stenström, framhöll hans förtjänster som litteraturvetare med en lysande avhandling om Aniara, ”men viktigast är inte forskningsmeriterna för posten som ålderman utan personligheten och engagemanget”.

Varpå vår avgående ålderman gjorde en historisk tillbakablick och påminde om Tacticus, den romerske historikern, som skrev i sina annaler:

”Principes mortales, res publica eterna. Ledarna är dödliga, staten är evig. Tillämpat på den situation vi nu befinner oss i, och fritt översatt: åldermännen kommer och går, men Lukasgillet består.”

Efter att ha uttalat de tänkvärda orden överlämnade Göran Hermerén ordförandeklubban till Johan Stenström, kvällen till ära iklädd Wiwen Nilssons åldermannakedja, varpå bröderna unisont ropade: ”Hej Lukas, välkommen Johan!”

 

Det blev allvarsamt när det var dags för ”kvällens klo”, avtäckningen av tio nymålade planscher signerade av Bo Cronqvist, Göran Hermerén, Thomas Holm, Ronny Hård, Olof Kronvall, Gunnar Ottosson, Mats Rydstern, Ulf Stålhane, Hans Verduijn och Jon Åkerlind samt en elfte, gemensam plansch där gillets målare sammanfattar det gångna, dryga och dystra pandemiåret. Bildpresentatör Fredrik Tersmeden kommenterade målarnas tolkningar av stort och smått.

Extra allvarsamt blev det när det var dags för Mats Rydsterns vänporträtt av gillets tidigare bildpresentatör Lars Vilks och Fredrik påkallade en tyst minut till minne av en Lukasbroder som orädd och med kraft svingade konstens fana över slätten och vars livsresa tog slut i en dramatisk, till synes oförklarlig olycka under SÄPO-beskydd …

Kvällens planschvisning bjöd på det mesta av det bästa, som rörelse i konsten och riktigt hårda (!) rallarsvingar. Färgstarkt kommenterat, lekfullt presenterat i en annorlunda iscensättning. Lägg därtill ett lotteri som såg till att ingen behövde gå hem lottlös och att en lycklig Lukasbroder kunde hänga upp vinsten på hedersplats där hemma.

Det blev mycket glatt, inte minst då styrelsen anförd av Johan Stenström och Mats Rydstern välkomnade 12 nya bröder i vårt traditionsrika gille. Varefter Stefan Svenningsson framförde de nyinvaldas tack. Mer än en broder skänkte också AF-borgens krögare en tacksamhetens tanke för kvällens kulinariska upplevelse bestående av stekt sill med tillbehör, tuppbröst med grönsaker och pressad potatis och en avslutande pralin, allt med väl valda drycker (öl, snaps, rödvin och kaffe). Undertecknad noterar till sist ett stort plus för baren på bara några armlängders avstånd vilket gjorde att ingen broder behövde gå törstig hem efter tröttande köande. Se, detta var en vårkväll att länge minnas. ?

 

Per Lindström

– vice ålderman och gillets kommunikationsmästare

 

Bröder i Lukas, ärade ålderman

Jag har två budskap jag vill framföra i kväll: tack Lukas och välkommen Johan.

Jag ska börja med att berätta en sann historia. Hade någon annan berättat den för mig hade jag vägrat tro på den och tyckt att den var alltför osannolik. Men vi lär oss av sannolikhetsteoretikerna att det är sannolikt att även det osannolika någon gång kommer att inträffa.

Jag hade tillbringat ett år vid universitetet i Princeton, köpt en bil för 80 dollar och planen var att köra tvärs över Amerika till Stanford. Vi skulle därmed ta oss över Klippiga bergen, mer än dubbelt så höga som Kebnekajse.

Vädret var dåligt där vi närmade oss Klippiga bergen, vägar var avstängda, delvis översvämmade. Natten innan vi skulle köra över de svåraste passagerna drömde jag att det hade bildats ett dike tvärs över vägen och att jag körde fast med min bil där men att en lastbil skulle undsätta mig. Inte så konstigt, kanske. Det konstiga var att det var just det som hände nästa dag. Jag körde fast, bakom mig stod en stor grön lastbil och brummade, chauffören såg min situation, gick ut, utan ett ord tog han fram ett täcke, lade det mellan våra bilar, gav mig en knuff med sin bil, så jag kom upp ur hålet jag fastnat i.

Vad vill jag säga med detta? Jag har under min brokiga levnad fått många vänliga knuffar i ryggen som på olika sätt hjälpt mig och jag tackar nu alla vänliga knuffare. Det gäller också min tid i Lukasgillet sedan 60-talet under förra milleniet och sedan 2008 som efterträdare till Birger Bergh. Jag tänker med glädje tillbaka på de som drog in mig i detta och varit stöttepelare under resans gång i Lukas styrelse. Några av dem är inte med oss idag, Sune Rudnert och alldeles särskilt Calle Foung.

Välkommen Johan! Du är en framstående forskare som på ett förnämligt sätt följt upp och

vidareutvecklat traditionen från litteraturprofessorerna Carl Fehrman och Staffan Björck. Du är också utbildad vid Musikhögskolan i Malmö och har berikat litteraturforskningen med ditt engagemang i musikens och operans värld; din lysande avhandling om Aniara illustrerar detta.  Du är också mångsidig, har skrivit flera böcker om litteraturens förhållande till andra konstarter, om vin, politik och litteratur och senast om Björnståhls resor i Europa och till Konstantinopel under 1700-talet.

Men viktigast är inte forskningsmeriterna för posten som ålderman utan personligheten och engagemanget. Varje ålderman sätter på sitt sätt sin prägel på arbetet i styrelsen, och du kommer att göra det bra.

Jag gratulerar gillet till valet av min efterträdare. VÄLKOMMEN JOHAN!

Jag slutar med att påminna om Tacitus, den romerske historikern, som skrev i sina annaler: principes mortales, res publica eterna. Ledarna är dödliga, staten är evig. Tillämpat på den situation vi nu befinner oss i, och fritt översatt: åldermännen kommer och går, men Lukasgillet består.

Tack Lukas, välkommen Johan!

Hej Lukas!