Vårmöte

Lukasgillets vårmöte den 7 april 2016:

Bild1

 ”Kvällars kväll”
– en rent himmelsk afton

Lukasgillets vårmöte i Odd Fellows lokaler i Lund samlade ett fyrtiotal bröder och kvällen nådde som väntat oanade höjder när vår ålderman släppte loss vår talare efter sedvanligt medlemsmöte. Han valde att tala om ”Stjärnbilder och självbilder” och det var med nya perspektiv på vår jordiska tillvaro som många av oss lämnade mötet strax före midnatt, och mer än en broder sågs förstummad blicka mot stjärnorna och de vita dvärgar och svarta hål som vi just fått veta håller dem sällskap.

Bild3

Aftonen började högst jordnära med att Göran Hermerén öppnade mötet och bad att få utöka dagordningen med en punkt. Och när det var dags för denna vände han sig till sin lätt förvånade bordsgranne, vice ålderman Carl Foung, som i många år tjänat gillet som Lukasmålare, sekreterare, skattmästare och på nytt som sekreterare innan han för ett drygt år sedan upphöjdes till vice ålderman.

Göran förklarade att Calle skött sina uppgifter i gillet ”på ett utomordentligt sätt”:

– Det viktigaste är inte antalet tunga poster eller år han verkat utan hans förmåga och vilja att ta ansvar, att se till att ingenting blir bortglömt och att allting fungerar. Hans klokhet och eftertänksamhet har varit värdefull för Lukasgillet under lång tid.

Bröderna gav Calle Foung en lång och hjärtlig applåd samtidigt som Göran Hermerén fäste gillets förnämsta utmärkelse, förtjänstmedaljen i rödgrönt band, på Calles kavaj.

Skattmästare Löwegren föredrog 2015 års redovisning och bokslut. Gillets revisorer Ulf Alfredson och Anders Stenlås föreslog ansvarsfrihet eftersom de inte fann något att anmärka på.

Peter Löwegren passade på att berätta om två satsningar som styrelsen gjort under det gångna året – digital säkring av planscherna i gillets jubileumsbok och utgivningen av Lukas tidning Finis. Den senare kan komma att stå på egna ben med en eller två annonser i varje nummer, och med tanke på Finis utvalda läsekrets borde annonsraggningen vara en smal sak…

Middagen var en trestegsraket – först traditionell sillmacka, så välsmakande fläskfilé med rösti och grönsaker, och till sist kaffe med delikat kaka. Till detta serverades lämpliga drycker och sjöngs stärkande visor, de senare anförda av ritmästare Gunnar Ottosson.

Gillesmästare Ulf Kristoffersson skötte traditionsenligt lotteriet. Första pris var ett gicléetryck – August Johanssons ”Välkomna” från 1899. Ritmästaren berättade om möjligheten att köpa gamla planscher, också från det senaste julgillet (se Finis nr 2), för 1 500 kronor (inklusive ram). Kvällens vinnare ville dubbla sin nyvunna lycka och köpte på stående fot ett gicléetryck av Hugo Gehlins plansch från 1930 föreställande Axel Boberg och Sten Broman, som Gunnar Ottosson bjöd ut till högstbjudande.

Bild4

Göran Hermerén noterade så att Anders W Mårtensson i dagarna utkommit med en ny bok där han tar med oss till ”Lunds undre värld” (Historiska Media), men att vi denna kväll skulle blicka mot högre rymder, slungas ut i det okända, mot galaxerna, och att vår vägvisare var Arne Ardeberg, professor emeritus i astronomi och med ett förflutet som universitetets prorektor.

– Han är internationellt respekterad som få och tillhör den exklusiva krets astronomer som fått en asteroid uppkallad efter sig, sa Göran Hermerén och lämnade ord och bild till Arne.

Kvällens talare kontrade med att säga att han i denna församling kände sig som en katt bland Hermeréner – i Odd Fellows nedsläckta lokal satt dagen till ära två (av tre möjliga) med det i Lukassammanhang välkända efternamnet Hermerén (förutom Göran också Henrik).

Att försöka sammanfatta den resa vi bröder gjorde i tid och rum denna magiska kväll är dömt att misslyckas. Fortsatt läsning sker med andra ord på egen risk. Risken är stor att vi hamnar några miljarder ljusår fel och får svårt att hitta hem igen.

Att tyda mina i skenet av ett fladdrande stearinljus nedtecknade hieroglyfer är heller inte lätt. Jag tolkar min första notering som att den som vill fylla jorden med månar behöver 50 stycken och att det behövs en miljon jordar om någon till äventyrs skulle få för sig att fylla vår sol med jordar…

Många nollor blir det. Ett talande exempel: 1,3 x 1034 kubikkilometer?

Att Tycho Brahe dyker upp förvånar inte, däremot de två ord som följer i mitt block: ”slösaktig skapare”. Misstänker att de syftar på vår herre som inte sparade på utrymmet mellan stjärnorna?

Så rullar det på: 15 miljoner grader, ”vår sol är en blygsam dvärg om vi jämför med Acturus” (som är den starkast lysande stjärnan på den norra stjärnhimlen och den tredje ljusaste på hela natthimlen, efter Sirius och Canopus, vilka båda befinner sig på södra stjärnhimlen), ”stjärnor är runda, men inte alltid”, 4,6 miljarder år sedan solen bildades, ”är på väg att passera sin middagshöjd men ingen anledning till panik”, ”först 1995 blev vi medvetna om att det finns mer än ett planetsystem, i dag känner vi till 1 400”, ”vår Vintergata är bara en galax bland miljardtals andra”…

Arne Ardebergs energi är smittsam, hans entusiasm enorm. Ingen tvekan om att den killen hittat rätt i livet, viskar en bordsgranne. Jag antecknar och försöker förstå, samtidigt som jag fascineras av de fantastiska bilder som vi får se i en strid Powerpoint-ström och de sanningar som vår professor levererar.

– Här är vi, säger han, och konstaterar att vi inte är ensamma, men att ”de andra” knappast befinner sig på samma utvecklingsnivå som vi. Mycket talar för att de nått längre än oss i sin utveckling…

Med ”vi” avses denna kväll inte Lukasgillets bröder utan hela mänskligheten.

– Tänk på hur mycket vi utvecklats på bara de senaste hundra åren? Men om de kan se oss, då kommer de se en planet där vi krigar och försöker göra allt för att förstöra förutsättningarna för liv, så frågan är varför de ska ta kontakt med oss.

Tänkvärda ord.

– Hur intressanta är vi att ta kontakt med?

Bild2

Arne Ardeberg tar myrorna i skogen som exempel. Vi fascineras av deras flit men finner ingen anledning att försöka ta kontakt med dem. Budskapet är att vi nog gör klokt i att gilla läget.

Någon undrar om man kan färdas snabbare än ljuset.

– Som systemutvidgning ja, men för oss själva nej, säger Arne Ardeberg och berättar att det finns de som vill bygga raketer drivna av ett antal atombomber (!) och på nytt svindlar tanken.

Halvvägs in i föredraget är det dags för svarta hål och vita dvärgar i ett universum som expanderar, och att expansionen accelererar.

– Världen är så stor, så stor, Lukas, Lukas liten, säger Arne Ardeberg och drar i ett gummiband med små papperslappar på och vill med detta visa att vi inte befinner oss i universums centrum, att det bara ser ut så.

Vi får så veta att universum består av 27 procent mörk materia och 68 procent mörk energi och att det senare är något än så länge okänt. Återstår fem procent som vi kan betrakta och försöka förstå, förklarar Arne Ardeberg och lanserar ett nytt begrepp: kosmisk inflation.

Han ställer frågan om vad som fanns före Big Bang och om universum kan ha skapats av ingenting och överraskar med att svara ja på både frågorna, att det både är möjligt och troligt.

Brödernas frågor är många trots att timmen är sen.

– Tror du på Gud?

Arne Ardeberg säger att det är en väldigt bra fråga, och att Gud inte behöver vara något problem för en vetenskapsman som tror på både kärlek och förnuft:

– Men måste Gud vara både konstruktör och mekaniker, frågar han.

Vår ålderman får sista ordet och framför brödernas tack till Arne Ardeberg genom att säga att den svindlande resa vi just fått uppleva genom solsystemen kan föra tankarna till Harry Martinssons mäktiga och märkliga diktverk Aniara. Göran Hermerén noterar att Harry Martinsson faktiskt har skrivit en dikt som heter ”Besök på observatorium” och som ingår i samlingen Passad från 1945, och som slutar med strofen:

En rikedom av solar finnes där

Var sol pulserar där med alltets lag

I större solars oerhörda sken.

Och allt är klarhet där och dagars dag

– Tänker man på vad vi fått uppleva i kväll skulle man vara frestad att variera sista raden och säga: ”Och allt var klarhet här och kvällars kväll”.

”Kvällars kväll” var vad det var.

Per Lindström
Kommunikationsmästare